Om någon skulle se mig utomhus så kanske dem skulle kunna tro att jag har en osynlig låtsaskompis eller varför inte tro att jag var schizofren.



Det är nämligen så att jag väldigt ofta pratar högt för mig själv när jag går hemma i ensamheten men det händer också att jag gör de m jag är ute och går. Vilket hände igår och det är en sak som jag verkligen inte tänker på att jag gör ibland, vilket kan leda till mycket fniss. Och det gjorde de igår när jag var ute på en kvällspromenad, fick en hel del skrattanfall för mig själv, var väldigt rogivande ;)

Så om ni någon gång skulle se en brunhårig liten tjej ute och pratar för sig själv så är det jag, och då behöver ni inte fundera om jag är schizo eller har en låtsaskompis, jag är bara extremt pratglad och kan ibland inte hålla de inne för mig själv!

Intressant samtalsämne, jag vet!

Brukar ni också vara pratglada i er ensamhet ibland?